Mitt äventyr på Irland

Aaaaaaahhhhh!!!! Tyckte dagen började bra med frost, kyla i luften och en sol som sken från en klarblå himmel. Men nähä då. Vi red ut med en liten grupp och skulle rida tillbaka efter halva, hämta två andra hästar och komma tillbaka. Det skulle aldrig funka för oss i praktiken, för Oliver säkert för han är snabb som ögat (enligt honom själv)för att:

1)      Vi skrittar tillbaka till stallet, inte galopperar i 100 km/h

2)      Vi måste sadla av våra hästar, sätta på täcken och sadla nya hästar

3)      Vi skrittar förmodligen tillbaka möjligen travar och vi måste dessutom hitta Oliver och gruppen igen som ridit iväg nånstans.

Som vi trodde så sket det sig, mycket p.g.a. en fjärde orsak att jag var tvungen att bygga om Hollys träns som jag skulle rida tillbaka. Det tog 1000år för lädrena här i tränsen är fastklistrade av allt vatten, lera och taffligt smorda med matlagningsolja.

Oliver var på solskens humör (inte) och skällde ut oss inför gästerna om att vi var så långsamma och han hade minsann ridit två hästar själv på den tiden det tog för oss att komma tillbaka till dem. Som redan var på väg upp från sjön vid det laget vi hittade dem.

Han var sur på Michelle och David som körde sitt eget race och förväntade sig att få vara med på ridningen. Det sa han till mig efteråt och jag antar att det var Olivers sätt att säga förlåt. De hade dessutom dragit till puben mitt på dagen så en gäst som var med missade anda ridturen och vi fick sadla och sadla om totalt tre hästar. Det gör Oliver sur att vi får göra dubbelt jobb, och det blir vi som får ta hans frustration. Man kan tycka att det är dålig stil och allt det där, men efter att Wilma och jag gnällt av oss mellan varandra hela dagen så kändes det okej. Vi fattar hur Oliver känner sig och så och känner honom ganska bra vid det här laget. Det brukar bli vi som får en släng av sleven när han är stressad eller har mycket att tänka på. Det enda jag inte tycker är okej är när han skäller ut oss inför gästerna, det är inte okej! Jag tycker det blir fel budskap till gästerna då. Han får gärna tycka att vi är långsamma och att han hade hunnit dubbelt så mycket på samma tid osv. osv. men inte inför gästerna. Vad ska de tro om oss då?

Resten av dagen red vi en miljon hästar, bl.a. TT och Wilson. Allt gick jättebra, Wilson bockade inte eller nånting. Ända fram tills att TT får spelet på nåt obetydligt typ ett hinder vid vägen, då tyckte Wilson det var bra att bocka. Jag var inte beredd som vanligt så jag åkte av. Igen. Fan att jag inte kan vara beredd och sitta kvar. Men det kommer väl. Sur var jag också när jag hoppade upp. Jag borde väl vara van och beredd efter mina två andra fall men det kommer så jäkla plötsligt! Från ingenstans, helt bara så där! Men nu har jag bestämt mig, jag ska rida Wilson alla andra gånger från och med nu, jag ska överleva hans bockningar! That’s a promise.

Ställning just nu: Wilson vs Rebecca 3-0, Holly vs Rebecca 1-1.

Som om den här dagen inte kunde bli värre, Brad beslöt sig för att vara dum i boxen och rymma lite när jag försökte sätta på grimman. Så vi tog en sväng ner till hagarna innan jag drog grimskaftet runt halsen på honom och tvingade in honom i skrittmaskinen som straff. Han ska inte tro han kommer undan. Nänä. Och när jag skulle ta ut honom från skrittmaskinen så hade jag tagit en för stor grimma som jag lirkade över öronen på honom så han blev lurad att få den på sig, haha. Brad vs Rebecca 0-1.

Och det fortsätter… Jag gjorde en Wilma när jag skulle fodra Hugo Boss. Tog ett steg åt sidan när jag skulle stanna skottkärran och föll pladask på knät. Men knät och byxorna höll, tack och lov!

Vi blev klara med fodringen hyfsat snabbt, Oliver hade fyllt våra hökärror.

Det blev carbonara till middag och ett avsnitt playa del sol efteråt. Vi hade planerat för lördagsmys på rummet, men tänkte ”nej vi ska nog gå ner till the den och vara lite sociala”. Vilket var tur för mig, dagen blev några steg bättre när David släcker ljuset och ut kommer en liten chokladtårta med ljus och alla stämmer upp i Happy Birthday. Yes! Kunde inte be om ett bättre slut. Nu sitter jag och knaprar på en bit mörk choklad från David och lyssnar på de andra med ett halvt öra. Klockan är 20.24 irländsk tid så det börjar närma sig sängdags för Rebecca.

Just det ja! Fick ett gulligt grattiskort från Lisa, gett av hennes nephiew (systerson/brorson?) Decland.

Så även om det var en riktig skitdag och Oliver var pain in da ass, så blev det ett bra slut.

Om tre veckor precis står jag på svensk mark igen. Bra tanke. Håller mig flytande.

Over and out.

/R