Mitt äventyr på Irland

Kallt och frost ute när vi gjorde morgonfodringen, men dagen övergick snart i sol och ganska varmt.

Vi gjorde en egen lista på hästar att rida. Skulle rida Bart men det fick jag inte för han skulle klippas. (oh nej vad ledsen jag blev, inte). Så det blev Holly istället. Då hade Wilma redan ridit iväg med Rio så vi fick rida själva jag och Holly. Det gick jättebra förutom att hon precis som alla andra pållar här har en sida som är stelare och jobbigare att böja än den andra.

Sen red jag ut på Lizzy, alias krutstoet. Hon försökte springa iväg med mig hela tiden, men jag tvingade henne på en liten volt så då skärpte hon sig. Hon tom böjde nacken ibland. Men mina armar blev typ slaktade av att rida henne. När jag red tillbaka och kom upp mot huset stod Oliver och rökte utanför, så han såg mig rida förbi. Vi var alltså max 50m från att stanna och sitta av. Då ropar han till mig att hästen går och sover och att jag måste korta tyglarna. Hästarna får då alltså inte gå och sträcka ut halsen på väg hem. Nähä. Okej. Jag trodde han skojade med mig först, men sen när jag red ut på Henessey så kom han fram och sa att vi skämmer bort hästarna och de får göra som de vill och vi rider inte dem ordentligt. Så han gav mig ett spö och sa barskt åt mig att korta tyglarna. Herregud ska vi trava ut från stallplanen eller? Jag tycker hästarna har det hårt som det är, ska de inte ens få värma upp sig lite innan vi pressar dem?

Då kom Wilma bakom mig på Wilson så vi red typ samtidigt på fältet. Henessay har en sida som han vägrar svänga i, när vi rider i höger varv och ska svänga av uppåt till höger då bara skiter han i att jag tar i tygeln och springer rakt fram. Vi höll på att rida in i ett hinder för att han vägrade lyssna. Sen drog han iväg med mig och Wilson började bocka med Wilma. Vi stannade till ett tag på fältet och pratade och då visade det sig att Oliver skällt på Wilma också. Han tyckte att det var vårt fel att vissa hästar, bara Lee vad vi känner till, är dumma med gästerna. Lee får för sig saker, börjar springa i cirklar och stegra sig när han inte får gå som han vill. Så nu trodde Oliver att Amigo hade blivit likadan. Han hade sagt till Wilma att vi bara låter hästarna göra som de vill och trava med långa tyglar. Och nu får vi inte galoppera på det fältet som vi brukar galoppera på heller… Den här dagen blir bara bättre och bättre. Alltså, visst, jag kan ta skiten som Oliver spyr ut på oss, om han då vänder på det sen och säger gör så här istället eller där och där kan ni rida. Men Oliver bara kastar ut saker vi gör fel, sen får vi inte veta hur vi ska göra istället. Det måste vi liksom gå och be om. Han t.ex. springa längs gårdsplanen hojta att vi inte ska göra på ett visst sätt. Sen är han bara borta, vi får liksom alltid springa efter och fråga hur vi ska göra istället. Det stör jag mig på som fan!! Och alla säger att ja men det är så han är Oliver, han är stressad och har mycket att tänka på. Men det skulle bli tusen gånger enklare för båda parter om han var tydlig från början. Men det är han inte. Det är det sista han är. Vi får hela tiden springa efter och be honom förklara, då blir han oftast irriterad och pratar till oss som att vi är fem år. Åh jag blir galen på honom!! Jag vet inte hur jag ska vara mot honom heller för han verkar bli så himla irriterad när vi inte förstår, sen blir han ännu argare när vi inte gör som han tänkt sig. Jag känner ömsom att jag vill åka hem och utveckla min ridning på svensk mark, samtidigt som jag tycker hoppningen är rolig här och vill lära mig bli bättre på att hoppa. Funderade om jag på kul skulle se om det finns nån annan hästgård som vill ha en slav eller två.

Jag vet inte hur många gånger jag tjatat på Oliver om att vi inte har rena schabrak till hunten i helgen, men inget har hänt. Men jag har bestämt mig för i alla fall att om han börjar anklaga oss för det, så kan jag hävda att jag sagt till minst fem gånger nu. Vad mer kan jag göra? Ställa mig och handtvätta alla schabrak? Det skulle iofs inte förvåna mig om han ville det för att det inte finns nåt annat val. Aja Olivers huvudvärk inte min…

Imorgon ska jag fira att jag haft mitt körkort i två år, alltså är prövotiden slut, och att Peter och jag varit tillsammans i sju år!!! Hjälp vad tiden går…

Sen på lördag kan jag börja bocka av dagarna tills jag står på svensk mark igen. Det ska bli så skönt, ni anar inte! Få paus från Oliver och låta Wilmas mamma ta min plats, lycka till Jane :)

Jag tänkte liksom att, när jag först kom på idén med att åka hit, nu ska jag knäppa er alla på nästan och ni ska allt få se vad jag kan klara av! Men jag känner nu mer och mer att jag bevisat för alla och främst mig själv att jag kan klara det här. (förutom att mina leder i fingrarna protesterar) Jag har faktiskt inget emot att jobba hårt som jag gör här, rida många hästar som jag gör här, om jag samtidigt får chans att lära mig nånting. Men det tycker varken jag eller Wilma att vi får. I synnerhet inte Wilma som redan ligger på en hög nivå i hoppningen. För henne är vi bara ute och lallar med hästarna. Vi tycker inte ens att hunt var nånting roligt, det kändes bara stressigt och dåligt för hästarna. Nej då känns det som att jag får ut mer av att vara medryttare på en häst i Sverige två dagar i veckan än här. Plus att här får man skäll för allt man gör. Det är som Wilma sa, det här med täckena igår det kommer man ändå över ganska snabbt man försöker tänka på det till nästa gång. Men när han skäller ut oss för att vi rider hästarna fel och att det är vårt fel att hästarna är dumma med gästerna (vilket de inte är, de flesta och de som är det har varit det de senaste veckorna för att de inte gått på hunt och sprungit av sig) det tar djupare och känns jobbigare att höra. I synnerhet eftersom vi inte får nån konstruktiv kritik, det är bara att vi gör fel. Inte att vi gör fel, gör så här i stället. Det får en inte direkt att vilja stanna precis… Man uppskattar allt hemma nu när det är så här. Tom jobbet känns mer lockande än Oliver-gestapo-fidel castro-enväldig härskare på Flowerhill. Han hade tydligen sagt till Wilma att han skulle följa med och visa oss var vi kan rida hästarna men vem vet när det blir. Det jag skulle säga om hoppningen är också att när vi väl följer med gästerna ut så sätter Oliver oss på reservhästar, ifall nån av gästerna inte klarar av sin häst så har vi en häst att byta med. Så vi får inte alltid hoppa så mycket, mer titta på och se om nån gäst behöver byta häst. Annars får vi oftast rida hem efter halva ridturen så vi kan vara där när gästerna kommer tillbaka och ta hand om hästarna åt dem. Vi får inte direkt någon träning själva… Vilket är jätte synd.

Vad har jag lärt mig hittills på Flowerhill?

Inget egentligen, blivit ännu bättre på att skaka av mig skit antar jag. Vet att jag egentligen är bättre än vad Oliver får det att verka som. Sen försöker jag tänka att jag är här frivilligt och kan sluta närhelst jag vill.

Det jag tänker på och oroar mig lite för är att jag ska till läkaren med händerna när jag kommer hem, så om han/hon säger att jag inte kan fortsätta så måste jag sätta min hälsa i främsta rummet. Nu har det blivit värre och fler fingrar går inte att böja på kvällen. Långfingret är värst på höger hand och ringfingret på vänster fastnar i leden när jag böjer och rätar ut fingret. Det är okej mitt på dagen, då går de åtminstone att böja, men gör ändå ont. Och ja mamma, jag har handskar hela tiden utom när jag sadlar hästarna för handskarna fastnar i alla spännen :p

Nu har långfingret lagt av så det går bara att böja till hälften och ringfingret på samma hand värker. Vänster är lite bättre som sagt. Känns lite läskigt bara…

Lovade att vara på skype för en timme sen och har inte duschat än, så måste nog sätta punkt här. Punkt.

Over and out.

/R